2

Ånger/ångest

För hundra år sedan erbjöd sig Ingenjörens föräldrar att ta hand om tvillingarna när vi ska åka på vår årliga Åre-resa. Eftersom det låg så ofantligt långt fram i tiden, tackade vi förtjust ja till erbjudandet och tänkte att "vaddå, de är ju nästan sju månader då och i det närmaste flygfärdiga. Lite frånvaro från mamma och pappa dödar dem inte".

Det var så vi tänkte då.

På söndag åker vi. UTAN MINA PLUTTBEBISAR. De kommer säkert inte att dö. Men jag. Fatta att vara ifrån sina små yngel EN HEL VECKA.
De kommer glömma bort mig, hata mig, få svåra anknytningsproblem och men för livet.
Bara för att jag, för sju månader och hundra år sedan, drömde om en skidresa med fokus på storbarnen och möjlighet att, ja hemska tanke, sova sju nätter i sträck utan nattmatningar och uppvaknanden. Att få ta en after-ski- öl framför brasan innan middagsbuffén, utan en bebis hängandes i bröstvårtan. Att få svischa ned för nypistade slalombackar utan att behöva ha dåligt samvete för att Ingenjören befinner sig i en trång värmestuga någonstans med fyra kaosbarn att hålla reda på.
Sådana egotankar tänkte jag då.

Mina småflickor. Jag hoppas ni någon gång i framtiden ändå förstår mitt beslut.

Om vi överlever detta vill säga.

Liknande inlägg

Kommentarer:

1 Evelina:

skriven

Det kommer att gå bra! Det kommer att vara underbart där men underbart att komma hem igen <3
Ha en fullständigt bäst resa!

2 Erika:

skriven

Gud, jag får svettningar bara jag tänker på det. Svettningarna är 50/50 ångest över att lämna barnen och avundsjuka över allt det härliga ni kommer att göra. Jag säger som Evelina här ovan: det kommer att gå bra! Så himla bra!

Svar: Det gick bra, trots ångest. Men mitt allra värsta och min största farhåga besannades: de kände inte igen mig när vi kom hem. Vi var som främlingar och de grät hjärtskärande när de var tvungna att hänga med oss och inte med farmor och farfar. Tur att det gick över på ett dygn.
Velig

Kommentera här: