1

Bra koll

Igår tog jag min förstfödde och lilla A i bilen och åkte iväg till våra gamla kvarter. Storebrors efterlängtade "trägnagarna", dvs snickeriverkstad för barn, skulle äntligen starta.
Storebror var skitpepp.
Vi knölade in vagnen i bakluckan också. Jag tänkte att under tiden Storebror karvade lite i träbitar, kunde jag ju ta en barnvagnspromenad. Och fixa ett kryss liksom. Förena min nytta med Storebrors nöje.
Vi kom fem minuter före utsatt tid, vi gick in och tog av oss ytterkläderna. Fast det var bara vi där.
Skitkonstigt.
Sen kom det en mycket vänlig dam och undrade vad vi gjorde där.
Trägnagarna börjar nämligen nästa vecka.
Snopet.
Det var bara att stävja Storebrors myckna besvikenhet med ett restaurangbesök, som gick på 403 kr.
Och då var det inte ens gott.
Och inget kryss blev det heller. Snarare ett minuskryss eftersom jag tog en chokladmousse som tröst. Den var dessvärre det allra sämsta som hände mig igår.
Så kan det gå.

0

Rucklet

Apropå att Rucklet behöver lite kärlek:
Grannen ringde 05.27 i morse. Han fick i uppdrag igår att kolla så att allt stod rätt till med Rucklet då det varit en långt strömavbrott i helgen, när det var som allra kallast. Grannens vatten hade frusit.
Vi var inte så oroliga. Vårat Ruckel är vinterbonat.
Men.
En koppling i köket hade frusit sönder ändå. Så vatten har stått och pumpat över hela köket, delar av hallen och i värsta fall även väggarna till badrummet.
Igår stod det inget vatten i köket, enligt grannen, så förhoppningsvis är det mindre än ett dygn som det handlar om.
Men.
Vi har en järnlist mellan köksgolvet och hallgolvet. Den hade rostat. Kan järn rosta på typ 12 timmar? Om inte har vi nog haft vattenläckage längre tid än ett dygn.
Jubel.

0

Äntligen!

När jag fick reda på att jag var gravid och dessutom med tvillingar lade jag alla motionsambitioner på hyllan. Dels pga illamåendet men också pga en väldigt försvagad livmoderhals. De sista fyra månaderna av graviditeten var jag dessutom sängliggandes så det är ingen underdrift att säga att jag blev helt muskelförtvinad. Rumpan ser till exempel ut som två urammade fyrabarnsbröst. Hängig och tom liksom. Inte fast och fyllig om man säger så.

Sedan kan jag bara hänvisa till mitt tidigare inlägg. Jag har inte liksom haft ork och tid att prioritera löpning. Som ju heller inte är min favoritmotionsform. Inte för att jag har en favoritmotionsform. Jag har alltid hoppats att löpningen skulle kunna bli det. Det har bara inte ännu hänt.
Idag, av alla halkiga dagar, snörade jag på mig löparskorna och sprang iväg i mörker, is och slask.
Och hej vad det gick. Tre kilometer i svagt uppförslut. På rätt bra tid ändå för att vara jag. Och jag blev inte ens andfådd.
Nu sitter jag och njuter av känslan i kroppen. Men känner samtidigt att det här med stretching kanske inte skulle vara så dumt, nästa gång.
Och äntligen kände jag the joy of running!
Låt det inte vara en engångsföreteelse.