Vad hände med förra inlägget?
Jag skrev ett långt inlägg om det mest otäcka som har hänt, någonsin.
Men det bara försvann.
Märkligt.
Lillebror krampade igår.
Det var så obehagligt. Skriken. Blicken. Rädslan.
Åh, maktlösheten.
Jag kunde inte göra ett skit.
Jag bara satt där och kunde inte göra ett skit.
Och han bara skrek och skrek och skrek. Ryckte, sparkades, rev mig, bet mig. Han var utom kontroll.
Och där satt jag och kunde inte hjälpa honom.
Jaja. Det slutade väl.
Barn med diabetes kan tydligen krampa när de blir för låga i blodsocker.
Jag har bara hört att de kan hamna i koma. Men koman föregås ofta av kramper.
Så nu vet vi det. Obehagligt sätt att lära sig på, bara.
Lillebror och Ingenjören kom hem från akuten sent i natt.
Eftersom de är hemma förutsätter jag att allt är bra. Jag får veta när de vaknar.
skriven
Men usch vad obehagligt. Alltså obehagligt på en nivå som faktiskt är helt ogreppbar. Skönt att allt är bättre? För det är det väl? Kram till dig (och hela familjen)