Sömn
Jag fick just ett sms från min fina syster. Det löd: Hej, min telefonjävel har stängt av sig själv under natten och inte ringt så jag vaknade nyss. Det blir lite tajt att hinna iväg nu då jag ska vara i stan snart.
Ja, men fattar ni? Hon försov sig, ända till 10.30.
Jag kan inte ens, hur hårt jag ens försöker, minnas när jag försov mig senast.
Jag är helt säker på att jag aldrig har försovit mig i de 6.5 åren som jag haft barn. Då existerar inte ens termen. Då existerar ju knappt sömn.
Och innan det?
Jo, jag minns en gång faktiskt. Men det var låååångt innan jag träffade Ingenjören. Det var en söndag, som föregicks av en lördagkväll av tämligen hårt festande. Jag hade precis flyttat in i ett nytt stall med min häst och hade på mitt ansvar att se till att häststackarna fick frukost och kom ut i hagen. 6.30 skulle jag vara där. I stallet. Jag vaknade 09.00.
Jag var inte så populär bland stalltjejerna efter det.
Jaja, det är glömt och förgånget.
Min poäng är: försovning. Ja, det vore ju i alla fall teoretiskt härligt om det kunde hända. Tänk! Kunna ringa till någon och säga att jag blir sen pga att jag försovit mig. Det vore grejer det.
Men det lär ju inte hända inom de närmaste tio åren.