Dokusåpa
Vi satt och pratade lite nyss, Ingenjören och jag.
- Alltså, har du tänkt på att vi typ driver detta projektet "vår familj" likt ett företag, sa Ingenjören.
- Hur menar du då? undrade jag.
- Ja, men tänk dig för en utomstående. Med allt som är vi. Först Storebror med sina funktionshinder, som vi tränar, åker hit och dit på olika sjukhusbesök, habiliteringsbesök, undersökningar, skattningar. Som vi kämpar för så att han ska få det så lätt som möjligt, kontakter med alla instanser, skolor, biståndshandläggare, kommuner, bostadsanpassningar, specialskor, specialcyklar, special special.
Sedan har vi Lillebror med sin diabetes, som inte är helt okomplicerad. Där vi fixar och ordnar med resurser, kurser för dagispersonal, sjukhusbesök, blodsockerkontroller, insulininjektioner.
Och så tvillingarna. Enough said.
Du som driver två företag vid sidan av
- Vid sidan av?
- Ja, men typ! Du jobbar ju med det när det inte är något annat med barnen. Och sedan jag som försöker doktorera. Och så har vi ett hus som vi håller på att renovera, ett fritidshus som behöver renoveras vidare.
På detta ska vi typ laga mat, skjutsa till aktiviteter, gå på fester, städa, sova, fungera, betala räkningar, umgås, titta på TV, skotta snö, klippa gräset, köpa kläder, handla mat, hänga med kompisar, åka på utflykter, leka med barnen.
Tänk att rigga upp kameror som dokumenterar vårat liv. Som en dokusåpa. Som familjen Annorlunda fast ännu mer bisarrt. Tänk om vi själva såg oss själva från ett utifrånperspektiv. Vi skulle tycka att vi var dumma i huvudet.
Ja. Nog har jag tänkt tanken. Om vårat liv.
Det ÄR som en dokusåpa. Fast liksom helt oglamourös. Hur hamnade vi här? Hur skulle det vara att se hur vi sliter och kämpar för att få det att fungera? Inte för att det känns som slit och kämp. Vi har ju inget annat att jämföra med. Det är såhär det är för oss. Ganska ointressant i mitt tycke.
Men kanske verkligen superintressant för andra?
Så varsågod: dagens dokusåpaidé.