Äntligen!
När jag fick reda på att jag var gravid och dessutom med tvillingar lade jag alla motionsambitioner på hyllan. Dels pga illamåendet men också pga en väldigt försvagad livmoderhals. De sista fyra månaderna av graviditeten var jag dessutom sängliggandes så det är ingen underdrift att säga att jag blev helt muskelförtvinad. Rumpan ser till exempel ut som två urammade fyrabarnsbröst. Hängig och tom liksom. Inte fast och fyllig om man säger så.
Sedan kan jag bara hänvisa till mitt tidigare inlägg. Jag har inte liksom haft ork och tid att prioritera löpning. Som ju heller inte är min favoritmotionsform. Inte för att jag har en favoritmotionsform. Jag har alltid hoppats att löpningen skulle kunna bli det. Det har bara inte ännu hänt.
Idag, av alla halkiga dagar, snörade jag på mig löparskorna och sprang iväg i mörker, is och slask.
Och hej vad det gick. Tre kilometer i svagt uppförslut. På rätt bra tid ändå för att vara jag. Och jag blev inte ens andfådd.
Nu sitter jag och njuter av känslan i kroppen. Men känner samtidigt att det här med stretching kanske inte skulle vara så dumt, nästa gång.
Och äntligen kände jag the joy of running!
Låt det inte vara en engångsföreteelse.
